Att slipskårorna är astronomiskt orienterade är en observation d.v.s. fakta, alltså inte en tolkning.
Slipskårorna måste betraktas som Gotlands märkligaste och mest fantastiska fornlämningar. För arkeologerna är de en total gåta. Men efter en uppmätning av ett stort antal slipskårors riktningar har det visat sig att de har riktningar som är betydelsefulla ur astronomisk synpunkt. - Det innebär att varje försök till tolkning måste ta hänsyn till detta.
Jag ska ta ett par andra exempel: Ales stenar i Skåne, en 68 m lång skeppssättning, har en längdaxel som väldigt nära sammanfaller med den riktning som solen går upp vid vintersolståndet men även som den går ned i vid sommarsolståndet. Det är ingen tolkning, det är en observation. Här kan man dock inte utesluta att den har fått den riktningen av en slump. En möjlig tolkning kan alltså vara slumpmässighet. Sannolikheten att den faktiskt är medvetet inriktad bör dock vara mycket större.
Ett annat exmpel är New Grange på Irland, en gångrift byggd 3200 f.kr. (Högen ovanpå är påbygd senare). Nedre delen består av en lång gång och en kammare. Gången består av 22 stora väggstenar på varje sida och kammaren består av 16 väggstenar.
Gången sluttar uppåt och av en speciell anledning har man gjort en lucka ovanpå ingångsöppningen. Nämligen på dagen för vintersolståndet går solen upp i en sådan rikning att solens första strålar under några minuter lyser genom luckan och lyser upp den inre kammaren med inhuggna figurer på den inre väggen. (P.g.a. jordaxelns ändrade lutning så sker det i nutiden en stund efter själva soluppgången, men för 5200 år sedan skedde det precis vid soluppgången.) - Det är en observation att New Grange är inriktad på detta sätt, alltså ingen tolkning. En tolkning att det skett av en slump blir dock ytterst osannolik.
På Gotland finns drygt 3600 kända slipskåror, varav ca 770 i fast häll och resten fördelar sig på på närmare 890 block (granit, gnejs, diorit, kvarts, kvatrtsitsandsten, sandsten, kalksten).
Likaså är det en observation att uppmätningen av 1253 gotländska slipskåror har koncentrationer i just de mest intressanta astronomiska riktningarna. I diagrammet nedan har materialet delats in med klassbredden 3 grader. Ena halvan, den östra, av horisonten har beaktats d.v.s. från norr över öster till söder. Det blir 60 grupper eller 60 staplar i diagrammet. Det som omedelbart framgår är att den största koncentrationen finns kring den exakta östvästriktningen. De fyra högsta staplarna är de mellan 84 och 96 grader. I övrigt uppvisar diagrammet en symmetri med två koncentrationer på var sida om öst-väst-riktningen. - Det är en observation och ingen tolkning!
Digram med 1253 slipskårors riktninfgar.
För att undersöka om det hela kan tolkas som en slump eller inte gjordes en datorsimulering. Ett datorprogram gjorde 1000 slumpmässiga riktningsfördelningar med 1253 utfall i varje (alltså samma antal som i det riktiga diagrammet). Det befanns att i ett diagram av 1000 blev en stapel lika hög som den högsta i den riktiga fördelningen. Sannolikheten var alltså 1/1000. Sannolikheterna för de fyra högsta staplarna var alla små. Att de dessutom uppträder i samma diagram och till råga på allt runt den exakta östvästriktningen gör sannolikheten för slump extremt låg.
Men det är inte nog med det. Det var två helt olika grupper av slipskåror vars riktningar mättes. Nämligen 628 i fast häll och 625 i jordfasta block. Man ser direkt att samma koncentartioner av riktningar förekommer i båda fördelningarna. Och när de båda diagrammen läggs ihop till ett förstärks mönstret. Hade det inte varit samma så hade de i stället för att förstärka varandra utplånat varandra.
För att testa det matematiskt gjordes ett linjärkorrelationstest. Det gav som utfall att de med ungefär 95 % sannolikhet utgjorde samma riktningsfördelning. Ett test med två slumpmässiga fördelningar med 625 i varje gav att de med ungefär 95 % sannolikhet inte utgjorde samma riktningsfördelning. Det är ett mycket betryggande resultat att slipskårorna faktiskt är medvetet inriktade i vissa riktningar. Eftersom det endast är himlen som är gemensam för hela Gotland och de båda grupperna fast häll och block är utspridda över hela Gotland så betyder det att det är objekt på himlen som varit inblandade.
En annan koncentration av riktningar i diagrammet är den mellan 27 grader och 54 grader. Det råkar vara månens nordligaste uppgång under varje 18,6-årscykel. En tolkning att det är fullmånens uppgång vid vintersolståndet stämmer utomordentligt väl med beräknade värden. (Det är 19 hela år mellan dessa tillfällen och uppgångsriktningen förskjuts fram och tillbaka mellan 27 och 54 grader). En motsvarande koncentration mellan 126 och 153 grader eller betraktad mot nordväst blir det mellan 306 och 333 grader och gäller då för månens nordligaste nedgångar.
På liknande sätt kan de öst-västliga riktningarna tolkas: Nämligen som fullmånens upp- eller nedgång vid vårdagjämningen. Vid vårdagjämningen går solen ned rakt i väster och om det är fullmåne just då så går månen ungefär samtidigt upp i öster. Men oftast inte rakt i öster utan inom en viss vinkel som bestäms av månens läge i den förut omtalade 18,6-års cykeln.
De gotländska slipskårorna har vanligen en längd mellan 0,5 m och drygt 1 m. De flesta följer dessutom nära nog exakt en cirkellinje i längdled.
Ett försök att slipa en slipskåra har gjorts med hjälp av en pendelanordning. Ett ca 2 dm långt slipföremål fäst vid en ca 2 m lång pendel användes. En av de viktigaste detaljerna hos slipskårorna är avrundningen i ändarna. Detta kan endast åstadkommas med ett kort slipföremål som ändrar vinkel vid slipskårans ändar och slipar av dessa så att man får en mjuk avrundad övergång. Ett hjul kan endast åstadkomma skarpa övergångar.
Uppmätningsritning av slipskåra. Notera särskilt avrundningen i ändarna.
1993 publicerade jag min bok Gotlands slipskåror.
1981 hade jag tillsammans med min far, som tidigare forskat om slipskårorna, börjat titta på slipskårornas riktningar. Jag la tidigt märke till att det fanns koncentrationer i flera astronomiskt intressanta riktningar. Jag hade tidigare läst astronomi, dels i Göteborg och dels i Lund, och hade bl.a. haft Curt Roslund, docent i astronomi i Göteborg, som lärare. Eftersom jag visste att han intresserat sig för arkeoastronomi kontaktade jag honom tidigt. När bara något hundratal riktningar hade bestämts utbrast han spontant: "Här har du ju astronomiska riktningar". Och när han senare fick se mitt diagram med 1253 riktningar kunde han bara instämma i att slipskårorna var astronomiskt orienterade, och han gratulerade mig för upptäckten.
Vi kunde konstatera att man bl.a. slipat i de riktningar som månen gick upp resp. ned som nordligast under olika år. Men vid vilka tillfällen som de slipats var inte lätt att reda ut. Slipskårorna i en grupp (NO eller NV) ligger solfjäderformigt, men sedan bryts solfjäderformen av en slipskåra som går på tvärs.
Av en händelse råkade Göran Henriksson, docent i astronomi i Uppsala, komma i kontakt med slipskårorna vid ett besök på Gotland och då också få höra att det fanns en teori om att de var astronomiskt orienterade. Han gjorde då en egen tolkning. Det är nämligen så att man inte kan observera vilken månuppgång som helst, t.ex. inte nymånens. Det mest logiska är att det var fullmånens upp- och nedgång som observerades. Men fullmånen befinner sig alltid mitt emot solen på himlen. Om fullmånen befinner sig i sitt nordligaste läge så befinner sig solen samtidigt i sitt sydligaste läge. Det är detta som vi kallar för vintersolståndet.
Henriksson tolkning är alltså att man gjorde en slipskåra varje gång som fullmåne inträffade samma dag som vintersolståndet. Nu är det så att en viss månfas inträffar på samma datum igen efter 19 år (Metons cykel). Men under dessa 19 år har månens nordligaste uppgångsriktning förkjutits fram och tillbaka i 18,6-års intervallet och lite till. På så sätt förskjuts riktningen från tillfälle till tillfälle så att det bildas en solfjäderform. Men eftrsom 235 synodiska månader skiljer sig från 19 år med ett par timmar, så innebär det att en 19-årscykel spårar ur efter något hundratal år. I stället börjar en annan 19-årscykel som delvis överlappar den gamla. Då kan det inträffa att fullmåne inträffar på vintersolståndet efter 8 eller 11 år. Men då befinner sig månen i ett helt annat läge i sitt 18,6-årsintervall. Det är då slipskåran går på tvärs mot övriga. Eftersom Henriksson har ett datorprogram som kan räkna ut månens upp- och nergång väldigt exakt många tusen år tillbaka i tiden, så kan han räkna ut när månen gick upp eller ner i en viss rikning.
Det han har tillgång till är det mönster som slipskårorna gjorda med i allmänhet 19 års mellanrum bildar. Då blir det som ett fingeravtryck, eller om man jämför med dendrokronologi, ett mönster som man kan förskjuta framåt eller bakåt i tiden tills man får överenstämmelse med de beräknade uppgångarna eller nergångarna. Speciellt blir då de slipskåror som skär snett viktiga. Henriksson kan därmed datera en grupp slipskåror och de äldsta dateringarna hamnar på ca 3300 före vår tideräknings början.
De öst-västliga slipskårorna gäller fullmånen vid vårdagjämningen. Då går solen upp rakt i öster och ner rakt i väster. När solen t.ex. går ner vårdagjämningsdagen så går fullmånen upp i öster, om det råkar vara fullmåne. Men inte rakt i öster utan i ett intervall kring den exakta öst-västrikningen. Precis som mitt diagram där den största koncentrationen av riktningar är i ett intervall runt den exakta öst-västriktningen.
Det finns en koncentration av riktningar mellan de som gäller fullmånen vid vintersolståndet och fullmånen vid vårdagjämningen, (både upp- och nergång). Dessa gäller ett annat viktigt tillfälle under året, nämligen mitt i vintern (början av februari i vår kalender). Midvinterblotet firades då.
Henrikssons tolkning stämmer utomordentligt väl med slipskårornas allmänna riktningsfördelning och med det mönster som grupper av slipskåror bildar.
Slipskårorna tycks i stort sett ligga vid forntida våtmarker, precis vid den forntida strandlinjen. I några fall t.o.m. ute i myrmark resp. sjö, och har framkommit först efter utdikning resp. sjösänkning. T.ex. undersökte Rutger Sernander 1918 Fardume träsk i Rute på norra Gotland. Där observerade han några slipskårestenar som låg ute i själva träsket d.v.s. sjön. Men sjöns yta hade blivit sänkt närmare en meter i slutet av 1800-talet, varför Sernander daterade slipskårorna till en tid med torrt klimat, d.v.s Subboreala tiden ett par tusen år före vår tideräknings början.
Även runt Gotlands kuster ligger de på sådant sätt att de bör ha legat nära eller alldeles intill den forntida strandlinjen vid slipandet. Jag har sedan drygt 20 år varje sommar varit med om att höjdavväga de flesta från 2 m nivån upp till 10 m nivån. Det har gjorts i Henrikssons av Riksbankens Jubileumfond stödda uppmätning av slipskårornas riktning och höjd över havet, varvid ett instrument från arkeologiska institutionen i Uppsala har använts.
Sören Gannholm
Till första sidan
Boken om Gotlands slipskåror.
Henriksson, G., 2002. The grooves on the island of Gotland in the Baltic sea: a Neolithic lunar calendar. In Proceedings of the conference "Astronomy of Ancient Civilizations" of the European Society for Astronomy in Culture (SEAC) and National Astronomical Meeting (JENAM), Moscow, May 23-27, 2000, ed. T. M. Potyomkina and V. N. Obridko, 72-77. Moscow
Jonathan Lindströms nonsensforskning